Genom Ytan

”Hon rörde vid väggen bredvid honom och sköt iväg men hon måste ha känt något och tittade över axeln och såg honom stå vid väggen med ena armen hängande utefter sidan och tyst skallrande tänder. Hon saktade in och vände sig mot honom med ett retsamt leende på läpparna. Han log tillbaka mot henne samtidigt som hon drog simglasögonen över badmössan. 

’Där är hon. Jag känner igen henne nu.’ Resten av dagen skulle han ägna åt att försöka utforska hennes tystnad – hennes hopbitna käkar och skarpa rörelser från honom skrek: ’Du måste inte låta mig vinna’, men han hörde ingenting.”